KAPITEL 1 – BAKGRUND

Hur det hela började, under och efter andra världskriget.

från Minnesskrift för Pansartruppernas Stridsskolas 40 – årsjubileum 1984 införd av Sven Berge kompletterad med uppgifter från föreningen Stridsvagn S.

Samarbetet mellan PS (Pansartruppskolan) och Kungl. Arméförvaltningen (KAF) (efter 1/7 1968 Försvarets Materielverk, FMV), huvudavdelningen för armé materiel som är nästan lika gammalt som PS själv. FMV har under denna tid bytt namn och förkortning många gånger men det får väl anses hedrande för arméstaben att PS bara bytt namn en gång och haft samma förkortning hela tiden.

Början av samarbetet minns SB (Sven Berge) mycket väl. Det var måndagen 2 oktober 1944. SB hade just fyllt 25 år och bar för första gången uniform med den gradbeteckning såsom fänrik i Kungl. Skaraborgs pansarregementes reserv som SB utnämnts till ett år tidigare. SB var på morgonen denna dag på väg per tåg från Göteborg för att tjänstgöra de tre månader, som krävdes för att bli befordrad till löjtnant i reserven. Sedan två år var SB anställd i Kungl. Arméförvaltningens tygdepartement såsom kontrollingenjör för stridsfordonstillverkningen.
Döm om SB:s förvåning när SB strax före tågets avgång från Göteborg ser sin kompanichef från trupptjänstgöringen som korpral och furir vid I9 1941 – 42 träda in i kupén, nämligen den från dagen innan till major utnämnde Hans Malmgren. Han berättade att han utsetts till chef för Pansartruppskolan, som SB dessförinnan inte hört talas om och att det skulle bli mer ordning på pansartruppernas stridsteknik och taktik. Malmgren föreslog att SB under den kommande tjänstgöringen vid P 4, på grund av SB tekniska erfarenheter från slututvecklingen och leveransen av stridsvagn m/42, skulle tekniskt bidra vid PS inledande stridstekniska försök med denna vagn. Efter överenskommelse med SB kompanichef, Gösta Larsson, blev så också fallet. Detta betecknar såvitt SB kan se, inledningen till ett snart 40-årigt samarbete mellan PS och förvaltningen i Stockholm.

Under åren närmast därefter träffade SB Hans Malmgren flera gånger i samband med att slutprovningen av Pvkv m/43 delvis bedrevs i Skövde och att SB ofta hade anledning att besöka Volvo Penta för att klara upp problem med denna vagns motor A 8 B. SB och Hans Malmgren hade också anledning att träffas i samband med preliminära studier av de olika utländska stridsvagnar och andra stridsfordon som de på skilda sätt hade skaffat till landet efter andra världskrigets slut och som samlades i Skövde vid P 4.

När Hans Malmgren efterträddes av Åke Wikland som skolchef hade SB särskild anledning att besöka PS bl.a. därför att den nye skolchefen och SB i början av 1947 sänts till England för undersökning av kvaliteten hos överskottsvagnar av den amerikanska typen Sherman, som fanns till salu till en billig penning. Detta arbete ledde till inköp av ett antal försöksvagnar, varav vissa fanns i Pansarmuseet i Axvall (nu Arsenalen Strängnäs). Då köptes också den stridsvagn Churchill, som finns kvar.

Den l juni 1947 bildades arméingenjörskåren och SB trädde därmed på nytt in i uniformerad tjänst med placering på fordonsbyrån, m.a.o. inom den organisationsenhet som SB sedan hela tiden tillhört med successivt växande arbetsuppgifter. En av de första arbetsuppgifterna, som SB föreslog själv, var att närmare undersöka dessa olika utländska stridsfordon. Där inleddes ett långvarigt samarbete med dåvarande löjtnanten Sten Korch vid PS. Under 1948 kom detta arbete att bli relativt omfattande eftersom de använde flera av de utländska fordonen för att biträda Fortifikationsförvaltningen i försök vid Kråk avseende olika slag av stridsvagnshinder. Senare fick SB hjälp av Sten Korch i att avhjälpa en påtaglig brist i konstruktionen av Pvkv m/43, nämligen att den saknade tak över stridsrummet och över ammunitionen.

Försöksstationens tillkomst

Utöver olika försök vid PS och P 4 under slutet av 40-talet utförde förvaltningen också flera försök vid andra pansarförband avseende förbättring av befintliga stridsfordon. Eftersom detta innebar en avsevärd splittring av resurserna och medförde en mycket hög resefrekvens avtalade SB med verkstadschefen på P4, Hallström, att få en permanent kontorslokal där för försök och med syfte att mer koncentrera försöken till Skövde. Detta lyckades, även om kontorslokalen var den minsta tänkbara. Det innebar dock en avsevärd förbättring av våra resurser och ledde senare till överenskommelse om inrättande av en permanent försöksstation vid P4:s verkstad.

Det fanns flera rent tekniska skäl att lägga en försöksstation i Skövde. Det första var för rörlighetsmässiga försök, terrängen i Skövde var bättre än vid något av de andra pansarregementena. Också vägnätet omkring Skövde var gynnsammare. Märkligt nog var också möjligheterna att utföra djupvadning och flyt försök bättre i Skövdes närhet än vid de andra regementena. Vidare låg P4 bäst till för löpande samarbete med Provskjutnings-centralen i Karlsborg, PcK. Att det borde väljas ett pansarregemente som bas var ganska självklart, eftersom där fanns de lämpliga verkstadsresurserna. Ett mycket starkt annat skäl att välja Skövde var att Pansartruppskolan låg där. Därtill fanns redan gynnsamma förrådsresurser i Skövde, vilka bl. a. utnyttjades för ett stort antal utländska fordon, som ingick i förvaltningens studiesamling.

När senare ett antal gånger frågan väckts om att lägga förvaltningens försöksstation på andra håll har samarbetet med Pansartruppskolan hört till de starkaste argumenten för att vara kvar i Skövde. Det har varit något komiskt att ibland under de allra senaste åren få höra, när det diskuterats att flytta Pansartruppskolan till Skåne, att det var ett starkt skäl för skolans närvaro i Skövde att materielverkets försöksstation för stridsfordon låg där.

AMX eller Centurion?

År 1951 i juli, närmare bestämt fredagen den 13, flög SB till Paris tillsammans med major K-H Bergh, samt dåvarande byråchef sedermera generalmajor Gillner, och den franskspråkige generalstabskaptenen Åke Hultin, sedermera chef I 3, för att från ”La tribune d’honneure”, i paraduniform, åse den första stora militärparaden i Paris efter andra världskriget. Huvudnumret var att fransmännen då skulle visa upp den nya lätta stridsvagnen AMX 13. Uppgiften var att veckan efter närmare studera denna stridsvagns lämplighet för svenska förhållanden.

K-H Bergh och SB kände varandra sedan drygt ett decennium eftersom K-H Berg såsom kapten hade varit chef för den första ”reservofficersaspirantskolan för infanteriets pansarförband”, som var inrättad vid dåvarande I 9 från oktober 1940 till juni 1941. Denna resa ledde till att K-H Bergh och SB påföljande vår, i april 1952, fick till landet ett exemplar av AMX 13, som användes i försök under ca 1 1/2 år. SB var ansvarig för dessa försök och fick till hjälp en fransk delegation. av ingenjörer, verkmästare och mekaniker. Utöver försök uppe i Jämtland under vårvintern bedrevs försök i Skövde och Kråk. Till hjälp från PS hade SB den franskspråkige löjtnanten Bengt Samelius.
Av skilda skäl blev det ingen anskaffning av AMX 13. Erfarenheterna gav emellertid en mängd värdefull teknik från försöken. Till påminnelse om detta kom det från juli 1984 att finnas en sådan vagn i Pansarmuseet i Axvall.

I släptåg på oron efter Koreakrigets utbrott, då förvaltningen fick uppgiften att skyndsamt undersöka förutsättningarna att förbättra pansarvärnet, byggdes på försöksstationen samt med hjälp från P2 verkstad tre försöksvagnar, Pvkv II, III och IV, i form av chassier från stridsvagn m/41 resp. m/40 med nya torn med 57 mm pansarvärnskanon resp. 75 mm luftvärnskanon. Inget av dessa förslag blev accepterat för serietillverkning. Vi lärde oss dock mycket också från dessa försök, som utfördes i samarbete med PS.

I all hemlighet, utan PS och de flesta andras vetskap, fick SB i december 1952 följa försök med Centurion i Schweiz och därefter delta i förhandlingar i London om ett första köp av denna vagn. De första exemplaren levererades på våren 1953. PS blev inblandad i användningen av denna vagn först på ett senare stadium. Alla de första vagnarna gick till P 2 och det var främst personal därifrån och från förvaltningen, som sändes ut till England för utbildning på våren 1953.

I all hemlighet, utan PS och de flesta andras vetskap, fick SB i december 1952 följa försök med Centurion i Schweiz och därefter delta i förhandlingar i London om ett första köp av denna vagn

Tillkomsten av Centurion, som köptes på mycket fördelaktiga ekonomiska villkor, förde med sig att ett nytt svenskt projekt togs upp i slutet av 1953.

Stridsvagn 74

Man hade redan under åren närmast efter andra världskriget studerat förutsättningarna att sätta en kraftigare kanon på stridsvagn m/42, i första hand övertaliga 7,5 cm luftvärnskanoner. Med dåvarande kunskaper om installationsförhållandena för kraftigare vapen i stridsvagnar kom man inte fram till någon intressant lösning. På hösten 1953 var situationen en helt annan. För det första hade våra kunskaper i stridsfordonsteknik avsevärt ökat genom försöken med AMX 13 och anskaffningen av Centurion. För det andra gjorde det uteblivna köpet av AMX 13 att arméstaben och förvaltning måste se sig om efter något annat alternativ ifråga om lättare vagn såsom komplement till Centurion. För det tredje hade vi genom Centurion fått närmare tillgång till en uppsättning goda och relativt billiga komponenter för ett nytt torn på stridsvagn m/42, nämligen riktmaskineri och siktesutrustning samt övrig optisk utrustning. SB föreslog arméstaben i november 1953 att vi skulle göra en förnyad studie av moderniseringsmöjligheterna för Strv m/ 42, på basis av dessa nya erfarenheter. Detta var början till Strv 74.

Vid denna tid hade vi inte så goda industriresurser till förfogande som vi senare har fått för utveckling av stridsfordon. Allt det grundläggande konstruktionsarbetet på det nya tornet för Strv 74 gjordes på förvaltningen och materialiserades i form av trämodeller, som byggdes vid försöksstationen i Skövde som hade fått sitt ännu giltiga namn FÖS. Vi provade där också ut ett hundratal förbättringar i chassiet. Under detta arbete var samarbetet med PS mycket omfattande.

Strv 74 fastställdes senare för anskaffning. Kostnaden för 225 vagnar blev 80 Mkr lägre än den ursprungligen beräknade för det tilltänkta köpet av AMX 13. Det möjliggjorde en avsevärt ytterligare anskaffning av Centurion.

SB fick uppdraget att tillsammans med sin dåvarande byråchef genomföra förhandlingar om en sådan anskaffning under sommaren 1954. Det köp, som då gjordes upp, avsåg dubbelt så många vagnar, som hade köpts första gången. Det var den största enskilda anskaffningen i arméförvaltningens historia. Genom denna anskaffning kom Centurion i stort antal också till P 4 och till PS.