KAPITEL 3 – PROTOTYPER

Utveckling av idé och system.

Sammanfattning

Vilka prototyper var framtagna: S1 (riktning och skjutning, observation). S2 (Körning, manövrering.
Vem tog fram prototyperna: (ritningar, krav, styrning av hur de skulle se ut) Krav: KATF (TTM), Ritningar: Bofors, Volvo, Landsverk m. fl. inom resp. område.
Var tillverkades prototyperna: Huvuddelen Bofors i Karlskoga, Volvo i Göteborg, Landsverk i Landskrona.
Vad innehöll prototyperna: Allt som erfordrades för att kunna köra, rikta och skjuta i de olika terränger och situationer som en stridsvagn skall uppträda i enligt TTM.

Prototyper

Fördelarna med denna unika idé på stridsvagn var uppenbara – det gick att erhålla ett mycket lättare och lägre fordon som uppvisade en betydligt mindre målyta i såväl sida som i frontal skjutande ställning. Det skulle dessutom vara möjligt att placera automatladdning och ett ammunitionsutrymme placerat lågt och längst bak i vagnen separerat från besättningen. Pjäsens fasta integration skulle möjliggöra användandet av skyddsskärmar som avsevärt skulle höja vagnens överlevnadsförmåga. Nackdelarna var att vagnen inte skulle kunna skjuta under gång och att det korta bandställ som konstruktionen krävde skulle ge en något sämre terrängframkomlighet. Detta var emellertid nackdelar som kunde vägas mot de många fördelarna.


Den stridsvagn som efterfrågades skulle heller inte användas som ett anfallsvapen på de sätt stridsvagnar normalt brukades på andra håll i världen, utan skulle istället användas för svensk försvarsstrid från stridsställning. Bedömningen var att denna torn lösa stridsvagn med lätthet skulle kunna hålla stånd mot dåtidens hotstridsvagnar från öst i form av T-55 och T-62. Senare kunskap har visat att detta var en riktig bedömning. Tidigare svenska idéer om en ny stridsvagn lades nu åt sidan – t ex stridsvagn Lansen.

Bedömningen var att denna torn lösa stridsvagn med lätthet skulle kunna hålla stånd mot dåtidens hotstridsvagnar från öst i form av T-55 och T-62.

Senare kunskap har visat att detta var en riktig bedömning.

Även om förslaget från Sven Berge hade tagits emot med viss skepsis, så fanns det med bland de tre olika alternativ för fortsatta stridsvagnsstudier som fastställdes våren 1957:

  • Alternativ A en anglo-amerikansk 50-tons vagn med starkt skydd och medelgod rörlighet motsvarande det som senare utmynnade i stridsvagnarna M60 och Chieftain
  • Alternativ T en tysk-fransk 30-tons vagn med svagt skydd och hög rörlighet motsvarande det som senare blev stridsvagn Leopard 1
  • Alternativ S den svenska så kallade ”S-vagnen” motsvarande det svenska förslaget på ny 30-tons vagn med liten silhuett, starkt skydd och god rörlighet
    Efter år av tvekan från förvaltningens sida anslogs 5000 kr för att göra ett principförsök tillsammans med PS (Pansartruppskolan), nämligen för att påvisa att en kanon kunde riktas tillräckligt noggrant i sidled med hjälp av enbart band rörelser.


Medel i blygsam omfattning anslogs för inledande försök under 1957 med en ombyggd 9 tons Infanterikanonvagn 103 och en liten bandtraktor.

För att utprova att iden, om sidriktning av Ett fäste placerades i bandet IKV 103.
hela vagnen fungerade, användes en IKV 103.

En lyft- och dragkolv från bandtraktor monterades enl. bild mellan ramen framtill på vagnen och fästet i bandet på vardera sidan. Hydraulpumpen som drevs från motorn pumpade olja via en styrventil till resp. V och H sida som styrdes från föraren. När oljan pumpades ur på V sida pumpades oljan in på H sida och vagnen svängde.

I samband med att studiegruppen våren 1958 inlämnade sitt förslag på målsättning för ny huvudstridsvagn, rekommenderades också att det vore önskvärt att undersöka förutsättningarna att erhålla acceptabla rikt egenskaper hos en stridsvagn på 30 ton.
I december 1958 var den första försöksriggen framme, en ombyggd Shermanstridsvagn, som skulle användas för att undersöka om sidriktnings- egenskaperna även hos en vagn i 30 tons klass var godtagbara.

För att fullt ut prova det hydropneumatiska höjdrikt- och fjädersystemet användes sedan ett av de provchassier som tagits fram inom KRV-projektet. En ballast placerades på tornets plats. Försöksriggen på chassit till Kranvagnen utvecklades efter hand som Bofors ingenjörer blev allt mer inblandade – de tog också initiativ till en förenklad utformning av sidriktsystemet som gjorde principen ännu mer lik den på Char B. Det 1:a och 6:e bärhjulet plockades senare bort för att efterlikna den tilltänkta utformningen på S-vagnen. Försöken med KRV-chassit kom att pågå i två år. Som komplement till försöken med KRV-chassit utprovades på ett chassi till Strv 74 elevationsvinklar med långt eldrör.

Vid FOA utfördes skjutprov mot frontskyddet (1959). Resultaten var överlag positiva. En utredning om lämplig drivlina till S-vagnen kom till slutsatsen att en kombination av en dieselmotor och en gasturbin var den bästa lösningen – det var motorrummets begränsade dimensioner som ledde till detta val.

Studiegruppens rekommendation och de positiva försöksresultaten fick till följd att Försvarsbeslutet och i förlängningen Chefen för Armén beslutade om utveckling av ny stridsvagn.

Efter att sidriktnings försök utföll till belåtenhet, fick
Bofors beställning att utveckla och tillverka delsystem till S1 och S2

Exempel på detaljer till system i prototyper, utvecklade, hopsatta och funktionsprovade hos Bofors:

Komplett magasin

Skjutfältslavett, här sedd från sidan

Magasin bakdel med hylsutkastningslucka

Magasin bakdel med hylsutkastningslucka

Layouten på stridsvagnen studerades med hjälp av en träattrapp i fullskala.

Beställning lades hos AB Bofors mellan 15/11 – 5/12 1959 att: Konstruera, tillverka och leverera två försöksfordon till Strv S i princip enligt målsättning, för leverans 1961.
I dessa åtaganden ingick inte kostnaden för materiel från Landsverk och Volvo. Därutöver beställning på utveckling av framdrivningsmaskineriet lades vid AB Volvo och vid AB Landsverk på komponenter i drivlinan.

S1:an blev elverksdriven (Volvo hann inte ta fram motoraggregat inom tiden) för försök med riktning och observation. Ett nytt riktsystem och en ny observationshuv – (en observationshuv som fortfarande anses vara världens bästa – utvecklades senare). I S2:an utprovades drivlinan och senare flytutrustningen.

Strv 103 observationshuv

Vid denna tid hade PS tillförts Silas Lindkvist, som Sven Berge hade lärt känna redan två år tidigare i samband med truppförsöken med Strv 74, försök som bedrevs vid P 1. Detta var inledningen till ett mycket långvarigt och givande samarbete. Under 1959 och 1960 tog Strv S konstruktion närmare form.

Vid denna tidpunkt (och i praktiken till senare delen av 60-talet) var det endast få samtida vagnar som kunde skjuta under gång med gyrostabiliserad pjäs, men eftersom träffsannolikheten var så låg tvingades de stanna för att inrikta kanonen med exakthet. Den analys som då gjordes var att det i praktiken skulle gå snabbare att komma till skott och träffa. med idén från Sven Berge. Även de jämförande försök som då gjordes visade att detta stämde.

Bofors utkast till innehåll i motor och transmissions rum.

Gasturbinen var enl. förslaget Volvos egenutvecklade gasturbin.

Kolvmotorn var en 8 cyl. bensinmotor från Rolls Royce (B81), jmfr. med vinschmotor i BGBV 81).
Via en mellanväxel drevs generatorer och överföringsväxel.
Överföringsväxeln drev pump för servooljesystem, axialkolvpumpar för sid- och höjdriktning
Samlingsväxeln för kolvmotor och gasturbin kopplad till terräng-växellåda vidare till konisk växel och via styrkopplingar och styrbromsar till slutväxlar och banddrivning.

1959-12-05. Beställning från ”Förvaltningen” till Bofors att ge underleverantören Volvo uppdraget konstruera motoraggregat och kraftöverföringsaggregat till stridsfordon enl. nedan (S1 och S2)

Gasturbin DRGT-T framtagen och tillverkad hos Volvo.
1959-06-30. Beställning hos Volvo att utveckla gasturbin DRGT–1 samt fortsatt utveckling! Medel avsatt till en kostnad av 1 450 000 kr.
Tillverkat 2 provenheter, kostnad 1 212 088 kr samt gjort typprov till en kostnad av 1 020 559 kr.
Faktura insänd 27/11 1961.
Varav KATF debiterades 750 000 kr. Kontraktet fullgjort nov 1961.
Rapport som utvisar resultatet för gasturbin DRGT–1 insänt dec 1961. Projektet avbryts.


Beställning hos Volvo: Konstruktion av motoraggregat och kraftöverföringsaggregat för Stridsfordon (Strv S) för försöksfordon S1 och S2. Motoraggregatet utvecklades hos Volvo att passa i träattrappen.

Utvecklingen av slutväxlar, styrbroms och styrkoppling genomfördes hos Landsverk, först en trämodell som monterades i Strv S träattrapp.

Två försöksvagnar togs fram, S l och S2, som levererades 1961.

Med S l, gjordes prov med att rikta med bandet och funktionen hos vagnschefens observationshuv. S1 hade endast elmotor som drev vagnens servo och hydraulsystem för höjd och sidriktning. Med S2, som hade motoraggregat från Volvo, genomfördes körprov parallellt med utprovningen av S1.

Med vagn S 1 utförde PS på sommaren 1961 i samarbete med Sven Berges närmaste man, den vid britternas School of Tank Technology utbildade kaptenen Hans Ulfhielm, ett stort antal riktförsök i olika slags terräng vid Bofors. I dessa försök deltog utöver Silas Lindqvist även Stig Reinodt och Rolf Zetterlund. Resultatet av dessa försök var något överraskande.

PS-representanterna sade att riktegenskaperna inte var något problem men att däremot den med stor möda utvecklade siktes- och observationsutrustningen var ”helkass” (observationshuven var en modifierad huv från PBV 301). Detta var litet svårt att smälta eftersom Sven Berge tyckte att de faktiskt hade fått fram en ganska bra utrustning jämfört med tidigare sådana. Men fick vid närmare studium ge PS helt rätt och kom därefter att vara dem mycken tack skyldig eftersom deras klara besked gav anledning att börja om från början och göra ett helt annat slags system, därtill anpassat till det nya medlet laser.

Bild prototyp S1 med elverk och PBV 301 huv. Plåtarna på sidorna och baktill döljer vagnens verkliga utseende.

Sven Eriksson, PS, började med försöksvagnen för riktning. (S1). Vagnens hydraulsystem drevs av en elmotor som fick kraften från fasta nätet, säkrat för att klara drivningen av en elmotor. Säkringarna gick väldigt ofta. Elmotorn drevs alternativt av två mobila elverk.

Vid verksamheten på Kråk användes de två civila elverken. Sven Eriksson var den förste från försvarsmakten som avfyrade kanonen från platsen i vagnen. Tidigare hade man avfyrat kanonen med anordningar utanför vagnen. På Försöksvagnen fanns monterat ett PBV 301 huv som kunde vridas för hand.

Skjutriggen (S1) transporterades till Särna för vinterprov bl a att rikta med vinterunderlag (snö). Med Körriggen (S2) testades förmågan att ta sig fram.

S 2 A sedd snett framifrån GT utblås inlopp. Vid detta tillfälle var utblåset från GT precis bredvid föraren och intaget bakom instigningsluckan.

S2 sedd snett framifrån